2026-08-05
Foto: El 19 Digital
Daniel Ortegas tal den 19 juli där han förklarade att det i framtiden inte skulle hållas val i Nicaragua har väckt reaktioner i Latinamerika och på andra håll i världen. Men fördömandena har än så länge stannat vid ord utan handling.
Vad Ortega syftade på med sitt uttalande var att ännu ett paket med förändringar av grundlagen skulle läggas fram för parlamentet. Vilket nu har skett. Grundlagen ska garantera Ortega-Murillos framtida maktinnehav många år, samtidigt som partier som tar emot finansiellt stöd från utlandet eller leds av personer som anklagas för “förräderi av fosterlandet” inte får delta i framtida val. Det vill säga att val ska hållas, men utan någon verklig opposition som kan ta makten.
I praktiken lär inte så mycket förändras i förhållande till läget i dag. Vid valet 2021 fängslades oppositionens kandidater i presidentvalet, om de inte han fly landet i tid och oppositionspartierna berövades sin legala status. Men Ortegas rättframma uttalande om att diktaturen nu ska permanentas gav upphov till en våg av fördömanden.
USA, Guatemala, Brasilien, Chile, Costa Rica och Australien är bland de länder som gått ut och kritiserat den nicaraguanska regimen. Panama och Dominikanska republiken kallade båda hem sina ambassadörer i Nicaragua för konsultation. Colombias nye högerpresident ska bryta de diplomatiska relationerna med Kuba och Nicaragua. Mexikos president Claudia Sheinbaum nöjde sig dock med att konstatera att man i står upp för demokratin men att varje land har rätt att själv bestämma det sätt man organiserar sig på.
EU:s utrikeschef Kaja Kallas kräver i ett uttalande att Nicaragua ska genomföra ett demokratiskt val. Hon har fått till svar från Rosario Murillo att Nicaragua inte är någon undersåte (till EU). Även bland andra Amnesty International och Socialistinternationalen har reagerat efter Ortegas uttalande.
Organisationen för amerikanska stater (OAS) kommer under veckan, på förslag från USA, att diskutera om man ska sammankalla ett utrikesministermöte för att analysera situationen i Nicaragua och föreslå åtgärder. Men OAS möjligheter till kollektivt agerande är begränsat.
Det är värt att notera att ingenstans i mediernas rapportering efter Ortegas tal dyker det upp någon nicaraguansk oppositionsledare som pekar ut riktningen framåt. Oppositionen är svag och splittrad och som så många gånger förr i Nicaraguas historia verkar man förvänta sig att USA på ett eller annat sätt intervenerar. Med Trumpvänliga högerregeringar vid makten i en stor del av Latinamerika, också bland Nicaraguas grannländer, ökar möjligheten för USA att finna stöd i regionen för aktioner mot Nicaraguas regim.
Björn Lindh