Fängslad under förhållanden som bestämts från högsta ort och som medvetet ledde till långsam död. Ännu ett mord beordrat av Nicaraguas lika brutala som moraliskt förfallna kejsarpar.
Vilket var Brooklyn Riveras brott? Att konsekvent försvara urfolkens kollektiva rättigheter, inte minst rätten till den mark där man alltid bott och fått sitt leverne. Mark som på senare tid blivit av stor vikt för regimen i Managua på grund av dess guldfyndigheter. Guld som på kort tid har blivit landets främsta exportvara och en pelare för diktaturens finanser.
Då väger urfolkens rättigheter lätt som en fjäder. Och den som opponerar sig, och som kan få andra att tillsammans göra samma sak – en ledare som inte är rädd – den måste bort.
Miskitofolkets främste ledare, Ta upla Brooklyn Rivera är död – men regimen är helt uppenbarligen rädd att han ändå lever.
Foto: Sociala medier
Hur ska man annars tolka det faktum att regimen vägrade överlämna Riveras döda kropp till hans familj, att begravningen skedde i expressfart sent på kvällen i ett avsides beläget kapell i huvudstaden Managua dit familjen saknar anknytning, samt att ingen ur familjen ens fick närvara?
Kidnappad i livet, kidnappad också vid begravningen. Familjen förnekad den allra mest grundläggande rättigheten: att få bestämma hur och var ens släkting ska få begravas. Alla böner om att få begrava honom i hans födelseort, den lilla byn Lidaukra, i området Sandy Bay på norra Atlantkusten, där hans mor Pulcida ligger begraven, alla dessa böner avslogs eller besvarades inte.
Lägg därtill att sex anhöriga som rest lång väg från sina samhällen på Atlantkusten för att begära att få ta hand om sin släktings döda kropp därefter har gripits och förts bort. Nu uppsatta på listan över ”försvunna”; när detta skrivs vet ingen ännu var de finns.
Omänskligt, cyniskt och grymt. Men där bakom något annat: en stor rädsla. En rädsla som grundar sig i Nicaraguas samtida historia. Ty Daniel Ortega har knappast glömt att det var här, på landets Atlantkust, som miskitofolket från början av 1980-talet aktivt deltog i det väpnade upproret mot (den då revolutionära) regimen i Managua. Ett uppror som hade brett folkligt stöd och som visade prov på stor uthållighet trots svåra umbäranden, inklusive tvångsförflyttningar av hela byar. Ett genuint folkligt uppror som inte gick att bortförklara med hänvisningar till Ronald Reagan och USAs kriminella stöd till contras.
***********************
Under 1970-talets andra hälft intensifierades kampen mot familjen Somozas diktatur i Nicaragua. Sandinistfronten (FSLN) växte, inte bara i militär kapacitet utan fick också ett allt bredare stöd i hela landet. Det var åtminstone så omvärlden såg det. Men Nicaragua var vid den tidpunkten inte ett, utan fortfarande två länder. Ty bortom landets västra och centrala delar – där befolkningen var mestiser, talade spanska och i huvudsak var katoliker – fanns också ett annat Nicaragua. Nämligen territoriet i öst, utmed Atlantkusten, från Puerto Cabezas i norr (vid gränsen mot Honduras), till Bluefields i söder (mot gränsen till Costa Rica).
Här hade historien och geografin givit upphov till en annan slags verklighet och en annan identitet. Medan övriga delen av landet, vänt mot Stillahavskusten, koloniserades av Spanien, kom Atlantkusten att från 1500-talet och framåt att präglas av kontakten med brittiska sjörövare och handelsmän, som å Storbritanniens vägnar utmanade det spanska kolonialväldet.
Här fanns flera urfolk, varav miskitofolket snart kom att bli dominerande. Storbritannien styrde indirekt genom miskitofolkets kungar och gav området status som brittiskt protektorat. Någon egentlig förbindelse till ”det spanska Nicaragua” fanns knappast; den täta regnskogen, de många träskmarkerna och bergen utgjorde formidabla hinder. Någon kontakt önskade man heller inte, allt man hade hört (och någon gång sett) av ”spanjorerna” var negativt. Så blev man i stället en del av Karibien och dess olika nationer.
Först år 1894 erövrades ”det karibiska Nicaragua” av trupper från Managua, under ledning av generalen (tillika presidenten) Zelaya. President Zelaya ville modernisera landet, hade aktivt stöd av USA och ville nu inleda en storskalig exploatering av Atlantkustens naturrikedomar. I den officiella nicaraguanska historieskrivningen beskrivs detta vanligen som att man ”återinförlivade” nationellt territorium, men för urbefolkningen har detta alltid setts som en olaglig militär invasion och kolonisering.
Efter övertagandet 1894 utsattes kusten för hård ekonomisk exploatering av amerikanska trä-, gruv- och bananföretag, som i hög grad förlitade sig på importerad arbetskraft från Jamaica och Västindien.
Vid tiden för revolutionens seger i år 1979 utgjorde denna karibiska del av Nicaragua över hälften av landets yta och hade mindre än tio procent av landets befolkning. En befolkning som främst bestod av miskitos, mayagnas, ramas och kreoler (de senare ättlingar till svarta slavar och importerad arbetskraft).
Medan befolkningen i övriga Nicaragua hade lidit svårt under Somozadiktaturen hade livet på Atlantkusten mestadels gått sin gilla gång. Det amerikanska inflytandet var starkt, och Somoza sågs allmänt som en garant mot den gudlösa kommunismen. En uppfattning som förstärktes av den religiösa strömning som alltsedan slutet av 1800-talet hade vuxit i styrka och kommit att bli helt dominerande på Atlantkusten: den moraviska kyrkan, med högkvarter i USA.
FSLNs kamp under 1970-talet mot Somozadiktaturen betydde – än så länge – föga för denna del av landet. Däremot hade ett intresse för urfolkens rättigheter väckts, vilket 1973 ledde till bildandet av den första urfolksorganisationen, Alpromisu. En organisation som snart skulle komma att spela en viktig roll för den fortsatta utvecklingen, och som snart skulle komma att förknippas med en rad nya ledare, däribland Brooklyn Rivera.
**********
Revolutionens seger i juli 1979 kom mycket snart att bli början till det första egentliga mötet mellan de två Nicaragua. Men oddsen för ett lyckligt slut var dåliga, och snart skulle det första mötet övergå till regelrätt inbördeskrig med förskräckliga konsekvenser.
Ännu fanns inte någon ordentlig landsväg mellan Managua och Atlantkusten, inte heller någon fungerande telefonförbindelse. Huvuddelen av handeln på Atlantkusten gick fortfarande via USA.
Foto: Sociala medier
Något uppror mot Somozadiktaturen hade inte ägt rum i denna del av landet. Inom FSLN fanns ytterst få miskitos, och inte heller några andra medlemmar med god kännedom om Atlantkusten. Ytterst få inom FSLN talade engelska, vilket var det vanliga språket på södra delen av Atlantkusten, och i stort sett ingen alls kunde miskitospråket, som dominerade i norr.
Men i juli 1979 var sandinisterna själva ännu lyckligt omedvetna om allt detta. Nu skulle också Atlantkusten få del av revolutionens frukter, moderniseras och integreras med övriga Nicaragua. Med häpnad bevittnade invånarna i Puerto Cabezas hur en handfull skäggiga män i trasiga kläder tågade in i staden och med vapen i hand högtidligt förklarade området befriat från Somozas tyranni och USAs imperialism. Det var inte bara spanskan som kustborna hade svårt att förstå. Också begreppen var dem främmande och föreföll inte ha något med deras egen verklighet att göra.
Men även om sandinisternas tal om ”integration” lät hotfullt så väckte revolutionen till en början också förhoppningar. Inte minst inom Alpromisu, där ledningen hoppades att man nu skulle få stöd för sina krav på kollektiva rättigheter – mark, organisation och språk – för att återupprätta och stärka den egna kulturen.
I november 1979 ombildades Alpromisu till Misurasata (vilket på miskitospråket betyder ”Miskito- sumo och ramas tillsammans med sandinismen”), och erkändes av regeringen som urfolkens legitima representant. Samtidigt betonade Daniel Ortega vikten av nationell enighet och varnade för ”separatistiska krav”.
Rytmen i den politiska processen var nu oerhört snabb, samtidigt som bristen på ömsesidig förståelse (och förtroende) var stor. FSLNs iver att ”modernisera” och deras okunnighet om Atlantkusten krockade snabbt med Misurasatas förvandling till en mäktig rörelse och de alltmer militanta kraven på urfolkens rättigheter.
Och någon tid för en läroprocess där man kunde lära känna varandra fanns inte. Inte i ett sammanhang där USA under Reagan redan tränade kommandosoldater och febrilt letade redskap för att störta regeringen i Managua, samtidigt som FSLN-ledningen blev alltmer sluten och känslig för kritik. Efter all uppoffring och alla döda under kampen– nu måste revolutionen försvaras, var budskapet.
I februari 1981 bröt stormen lös när regimen lät arrestera ledningen för Misurasata, däribland Brooklyn Rivera. Ordföranden, Steadman Fagoth, beskylldes för att vara agent för Somoza och Misurasata som helhet anklagades för separatism, för att vilja slita loss Atlantkusten från övriga Nicaragua och därmed gå USA-imperialismens ärenden. Snart var hela Atlantkusten i uppror och inom några månader var inbördeskriget ett faktum. De CIA-stödda contras jublade, nu kunde dessa betalda legionärer räkna med verkligt folkligt stöd, och flyttade snart tyngdpunkten i sina angrepp från landsbygden i nordvästra Nicaragua till norra Atlantkusten.
Atlantkustens urfolk slogs inte för någon annan, kunde jag själv konstatera när jag som journalist fick tillfälle att besöka området. Man slogs för sin egen existens som urfolk, för sina rättigheter och för sina fängslade ledare. Ett närmast heligt krig, med tydligt stöd från den moraviska kyrkan. Kort sagt, det var ett av dessa krig som inte kan vinnas militärt. En insikt som långsamt slog rot också inom FSLNs ledning och efter några år gav upphov till upprepade förhandlingsförsök.
I oktober 1984 bjöds Brooklyn Rivera (som levde i exil) således till Managua och tilläts fritt resa omkring på norra Atlantkusten; detta som ett första steg i en förhandlingsprocess. Här fick jag själv tillfälle att intervjua Brooklyn Rivera för första gången, och slogs av hans vilja till att hitta en förhandlingslösning; någon militär eller hårdför krigare var han verkligen inte.
Något fredsavtal blev det dock inte denna gång, det skulle dröja till 1987. Men krigets karaktär förändrades, och FSLN-ledningen erkände steg för steg att kraven på autonomi för Atlantkusten kunde förenas med nationell enighet. Ett lagförslag om detta antogs 1987 i landets parlament, och Atlantkustens självstyre skrevs därefter också in i landets konstitution.
Vid de allmänna valen i Nicaragua i februari 1990 – där sandinistpartiet förlorade makten – valdes för första gången ledamöter inte bara till landets nationella parlament, utan också till de två regionala församlingarna (norr respektive söder) på Atlantkusten. Därmed hade den politiska ramen för självstyret på Atlantkusten övergått från att vara enbart lagtext till att börja omsättas i praktiken. En process som snart visade sig bli både svår och långsam. Inte minst på grund av bristande politisk vilja från alla följande centralregeringar i Managua, som via sina olika politiska partier dessutom aktivt bidrog till splittring och oenighet även på Atlantkusten.
En som ändå inte gav upp var Brooklyn Rivera. Oförtrutet och i allians med varierande aktörer under de följande decennierna fortsatte han att driva kraven på ett genomförande av autonomilagens olika dimensioner, inte minst den del som gällde att staka ut urfolkens marker (som inte fick överlåtas eller säljas) och förse bysamfälligheterna med en giltig lagfart som skulle garantera detta.
*****************************
Efter det folkliga upproret i april 2018 och regimens förvandling av Nicaragua till en polisstat, ökade åter antalet konflikter kring markfrågor på Atlantkusten. Nu gällde det inte längre de gamla typiska fallen med s.k. land grabbers, dvs personer utifrån som med hot och våld försökte tillvälla sig mark från bysamfälligheterna för att avverka regnskog och etablera boskapsuppfödning. Nu gällde det allt oftare stora koncessioner till utländska gruvbolag (främst för guldbrytning) eller andra storskaliga verksamheter. Dit hörde exempelvis det omtalade projektet Bio-Clima, som påstods vara ett klimatprojekt (med miljardfinansiering, bl.a. via FNs Gröna Fond) men som i själva verket var något annat. Nu fördrevs hela byar och ett stort antal mord på urfolksinvånare förekom.
Foto: Sociala medier
Enligt regimen rörde det sig om vanlig kriminalitet, inget annat. Men samtidigt ökade den polisiära närvaron i områdena och många ledare, till en början mest på lokal nivå, arresterades. Däribland ett antal skogvaktare ur mayagnafolket, som hade rapporterat om överträdelser i samband med planeringen av Bio-Clima och som greps i augusti 2021. Projektet Bio-Clima stoppades 2023 på grund av hård internationell kritik och protester från den internationella solidaritetsrörelsen (med aktivt deltagande från NicaDem), men skogvaktarna sitter ännu i regimens fängelse.
Den 29 september 2023 hade turen kommit till Brooklyn Rivera, som efter ett kritiskt framträdande vid FNs permanenta forum för urfolksfrågor i New York i april samma år inte hade tillåtits återvända till sitt hemland. Rivera, som då var norra Atlantkustregionens valde ledamot i det nationella parlamentet och ledare för urfolksorganisationen Yatama (som 1987 hade efterträtt Misurasata) reste då till Honduras och tog sig själv över gränsen landvägen.
Poliserna som grep honom anlände i ambulans och var klädda i hälsoministeriets uniformer; allt för att låtsas att det hela var kopplat till en pågående anti-malariakampanj, i syfte att hindra lokalbefolkningen från att försvåra Riveras arrestering. Uniformerad polis stängde därefter Yatamas huvudkontor i Puerto Cabezas och konfiskerade organisationens radiosändare. En dag senare greps även Riveras ställföreträdare, Elizabeth Henríquez och fördes bort och den 3 oktober upphävde regeringen Yatamas juridiska status. Därmed skulle ingen konkurrent kunna delta i de kommande regionala valen i början av 2024.
*****************************
Efter regimens kidnappning följde enbart tystnad. Inga frågor om var Brooklyn Rivera fanns besvarades, absolut ingen information lämnades. Först drygt ett år senare, i november 2024, under ett möte inom ramen för FN:s kommission för mänskliga rättigheter i Geneve, medgav Nicaraguas representant att de höll Brooklyn Rivera fängslad, anklagad för landsförräderi, undergrävande av nationell integritet och konspiration. Något åtal hade dock inte väckts.
Foto: Sociala medier
Därefter: åter tystnad, komplett tystnad. Tre gånger ansökte familjen om habeus corpus, dvs att fången skulle visas upp så man kunde se att han var i livet; tre gånger avslogs begäran. Böner, anhållan och krav från internationella organisationer rönte samma öde: ingen information.
Fram till den 27 maj i år, då regimen plötsligt lät publicera dessa exempellöst upprörande bilder på Brooklyn Rivera, hjälplös och svårt medtagen i en sjukhussäng; helt uppenbarligen redan bortom all räddning. Samtidigt publicerades en bulletin från hälsoministeriet där man inte bara sade sig göra allt för att han skulle återhämta sig, utan också att man bad till ”Gud att han ska bli bättre och återhämta sig, för allas sinnesro”. Tre dagar senare var han död – men regimen väntade ännu en dag innan man tillkännagav detta och därefter genast jordfäste Rivera, på en plats som familjen motsatte sig och utan att någon ur hans släkt ens fick närvara.
Några av mina källor säger sig veta att allt var ett medvetet försök att ”humanisera Brooklyns kommande död”; att regimen några veckor tidigare hade börjat informera en liten krets personer om hans tillstånd – men samtidigt låtit förstå att man ingenting fick säga.
Ja, regimen var rädd. Och visade samtidigt prov på det som ofta gäller detta slags bisarra diktaturer – att man helt har tappat kontakten med verkligheten. Bilderna som publicerades bidrog nämligen knappast till att förbättra regimens läge, snarast tvärtom. Brutaliteten bakom Brooklyn Riveras död, hanteringen av hans sista dagar i livet och den skamlösa begravningen har snarast bidragit till att öka antalet fördömanden på det internationella planet, varav många dessutom kräver att en oberoende utredning av Riveras död genomförs. Ett krav som nyligen trettio tidigare presidenter i Latinamerika och Spanien ställt sig bakom.
Låt oss hoppas att Brooklyn Riveras tragiska död kan ge en impuls inte bara till kraftfulla protester, utan också till enighet i handling, bland aktörer på den internationella scenen och – än mer! – inom den idag alltför splittrade nicaraguanska oppositionen.
Pierre Frühling
2026-06-08