Hårda internationella fördömanden av regimen, men ännu ingen enad opposititon
När utrikesministrarna i OAS, Organisationen för Amerikanska stater, träffades i början av oktober riktades mycket hård kritik mot regimen Ortega-Murillo.
I sitt uttalande efter mötet krävde OAS således att Nicaragua
- Vidtar omedelbara åtgärder för att frige de politiska fångarna och informerar om förhållandena för de försvunna
- Återger medborgarskap och rättigheter till alla som berövats detta
- Återupprättar yttrande-, förenings- och religionsfriheterna
- Återupprättar de statliga institutionernas oberoende och maktdelningen.
- Överger grundlagsreformerna från 2025 och 2026.
- Skapar förutsättningar för fria, rättvisa och inkluderande val.
Även om kraven denna gång således är konkreta är många bedömare ändå mycket tveksamma till om resolutionen verkligen har tänder och kan bita – eller om kritiken ännu en gång förblir vid ord. Visserligen bildade man en uppföljningskommitté som gavs 90 dagar för att försöka få Nicaragua att följa upp kravlistan. Men vid mötet där resolutionen antogs representerades OAS 34 stater endast av 7 utrikesministrar, vilket somliga menar är ett dåligt tecken.
Även FN-systemet och Europeiska Unionen har på senare tid upprepat sin kritik mot situationen i Nicaragua. GHREN, FNs expertgrupp för mänskliga rättigheter i Nicaragua, uppmärksammar i sin senaste rapport (publicerad i slutet av september med den skarpa rubriken “The anatomy of State cruelty”)särskilt de 29 fall av personer som för närvarande är “försvunna”, dvs med okänd vistelseort. Rapporten tar också upp de 8 personer som hittills avlidit under fångenskap, varav urfolksledaren Brooklyn Rivera är den senaste.
Samtidigt har regimen i Nicaragua fortsatt att isolera sig internationellt. Sedan 2018 har man lämnat bland annat FNs organ för mänskliga rättigheter, Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, CIDH; Centralamerikanska domstolen, CCJ; Organisationen för Amerikanska stater, OAS; en rad andra FN-organ såsom FAO, OIT, OIM, UNESCO, ACNUR och alldeles nyligen även Parlacen, det Centralamerikanska parlamentet. Häromveckan vägrade vidare diktaturen under Ortega/Murillo att godkänna den ambassadör som USA utnämnt för Nicaragua, vilket gav upphov till visst missnöje inom det nicaraguanska näringslivet och i armén.
De ledande inom landets näringsliv har verkligen all anledning att oroa sig. De flesta internationella finansinstitut har slutat bevilja nya lån till Nicaragua, och landet förlitar sig i allt högre grad på ogenomskinlig kinesisk finansiering för att bygga infrastruktur och ger kinesiska företag företräde vid upphandlingar. Investeringarna från utlandet har minskat kraftigt, och i den rapport om investeringsklimatet i Nicaragua som USAs handelsorgan publicerade i slutet av september kan man bland annat läsa följande:
“Investerare bör iaktta yttersta försiktighet vid investeringar i Nicaragua och bör inte förvänta sig någon rättsstat eller ett förutsägbart affärsklimat i landet. De nicaraguanska myndigheterna fortsätter att orättfärdigt frihetsberöva medborgare, stänga icke-statliga organisationer, tvinga medborgare i exil, orättvist beslagta privat egendom och, åsidosätta och undergräva rättsstatsprincipen. Dessa åtgärder skapar ett investeringsklimat präglat av stora risker, också för det egna anseendet.”
Landets enda allierade utgörs idag av en handfull auktoritära stater. Och relationerna med Ryssland, Kina eller Iran baseras inte på någon utvecklingsstrategi eller något projekt för strukturell självständighet. Det handlar istället enbart om en transaktionsbaserad, kortsiktig allians som kretsar kring politiskt skydd och symboliskt samarbete. Inom denna ram är Nicaragua inte en strategisk partner utan en underordnad pjäs. En pjäs av det slag som utan konsekvenser kan kastas bort närhelst ”de allierades” globala prioriteringar förändras.
Den självvalda isoleringen ger på kort sikt troligen ett visst skydd för diktaturen. Men den främsta anledningen till omvärldens ointresse för de grymheter som begås i Nicaragua är inte landets isolering utan det faktum att landet idag (nästan) helt saknar strategisk relevans. Regimens allians med Kina och Ryssland – som uppenbarligen inkluderar visst militärt samarbete – irriterar visserligen USA och några andra länder. Men det är långtifrån tillräckligt för att man ska ingripa eller lägga idag knappa resurser på (ännu) ett äventyr. Några strategiskt intressanta råvaror – som olja, eller jordartsmetaller – har Nicaragua inte. Inte heller ligger man så nära USA att en kollaps kunde innebära en risk för omfattande flyktingströmmar. Kort sagt, Nicaragua är varken Venezuela eller Kuba.
Trots förhoppningarna från en del nicaraguaner i exilen så är det därför föga troligt att något drastiskt (och i så fall givetvis illegalt) ingripande från USAs sida för att avlägsna regimen Ortega-Murillo kommer att bli aktuellt. Att göra slut på diktaturen är i första hand en uppgift för de olika demokratiska krafterna inne i Nicaragua och i exilen, med stöd från omvärlden. Men ännu har de många olika grupperingarna inom oppositionen inte gjort några större framsteg mot en gemensam plattform.
Mycket tyder på att Daniel Ortegas hälsa fortsätter att försämras. Samtidigt har sedan en tid Rosario Murillos arbete intensifierats för att, vid makens död, kunna ta över makten. I den situationen får vi innerligt hoppas att alla oppositionella krafter nu axlar sitt ansvar och ökar ansträngningarna för att nå det slags enighet som krävs för att Ortegas frånfälle ska innebära en öppning och övergång till demokratiskt styre.
Redaktionen, 13 okt 2026