April 2018 kommer för alltid att utgöra ett före och efter i Nicaraguas samtida historia. Det som började som en protest mot en rad olika socialförsäkringsreformer ledde till ett landsomfattande uppror, lett av studenter och civilsamhället, som tröttnat på det auktoritära styret. Svaret från Daniel Ortegas och Rosario Murillos regim var snabbt och brutalt: kulor mot banderoller, flaggor och obeväpnade medborgare. Maskerade prickskyttar sköt för att döda obeväpnade civila, alla ungdomar.
Sju år senare har ropet från april ersatts av en hel nations påtvingade tystnad. I dag är Nicaragua ett land utan opposition, utan fri press, utan fria universitet, utan oberoende organisationer och med en växande diaspora. De massiva protesterna har ersatts av massiv utvandring – omkring 850 000 nicaraguaner har lämnat landet sedan 2018. Nära femhundra nicaraguaner har deporterats och bestulits på sitt medborgarskap, gjorts statslösa, vilket utgör ett flagrant brott med de internationella konventioner som Nicaragua sedan länge har signerat.
Cirka 5 500 civilsamhälleorganisationer av alla de slag har tvingats stänga ned. På senare tid har även den katolska kyrkan, landets största trossamfund, stått i diktaturens skottglugg. Präster och biskopar har fängslats och deporterats. Idag, påsken 2025, har alla traditionella religiösa processioner återigen förbjudits, ett antal präster som varit på besök utomlands har nekats resa in till sitt hemland, andra har hotats och uppmanats att tänka på vad man säger i sin predikan. De politiska fångarna behandlas brutalt, och tortyr förekommer allt oftare. Därtill kommer att regimen också börjat använda sig av ”försvinnanden” – dvs en person grips och hörs därefter inte av. Två av landets mest framträdande urfolksledare hör sedan länge till denna kategori.
Regimens totala kontroll gör inga åtskillnader, inte ens bland personer som tidigare varit dess egna anhängare. Diktaturen har tagit sig rätten att bestämma vem som får resa in i eller ut ur landet och slår hårt mot all kritik, även den interna. Högt uppsatta personer, även ministrar, kan när som helst hämtas av polis på sitt eleganta kontor och föras till det ökända fängelset El Chipote för förhör. Osäkerheten är total, liksom paranoian i komplexet El Carmen i centrala Managua, varifrån de två diktatorerna – Daniel Ortega och hans hustru, Rosario Murillo – styr.
I en intervju med den digitala tidskriften Divergentes säger studentledaren Lesther Alemán, som själv suttit fängslad, att situationen i Nicaragua bara jämföras med en extrem auktoritär modell som Nordkorea.
-Vi har att göra med en äktenskapsdiktatur, ett familjeprojekt centrerat kring två personer: Ortega och Rosario. Under dessa förhållanden är det en motståndshandling redan att överleva, säger Alemán, som nu lever i exil.
Alemán pekar också på ett pågående skifte inom regimens maktstruktur, från Ortegas symboliska auktoritet till Rosario Murillos växande dominans.
-Vi bevittnar en övergång från Daniel Ortegas politiska mystik och symbolism till Rosario Murillos konsolidering av kontrollen. Hon fokuserar nu på att skapa nya ledargestalter som är lojala mot henne och på att stärka regimens grepp som en familjestyrd stat.
Som exempel nämner han också den senaste tidens utnämning av ”frivilliga poliser” som svurit direkt lojalitet till Murillo, en åtgärd som avslöjar både kontroll och en hög grad av intern misstro.
Just denna misstro och paranoia utgör idag och framöver, enligt många bedömare, regimens akilleshäl. När även de lojala anhängare känner sig osäkra – Blir det min tur att föras till arresten i morgon? – så ökar helt klart diktaturens sårbarhet. Många olika slags sammanbrott är idag tänkbara, följda av olika slags demokratiska öppningar.
För att ett sådant ögonblick ska komma hellre imorgon än i en avlägsen framtid, och för att det inte ska kunna utnyttjas av andra auktoritära krafter, inklusive av landets krigsmakt, krävs att den nicaraguanska oppositionen förmår att ena sig.
Förhoppningsvis kan de många exildemonstrationer som idag förbereds mot diktaturen – i Costa Rica, i USA, I Nederländerna och i Tyuskland – ge en förnyad impuls till denna nödvändiga enighet.
Pierre Frühling
PS Till dig som läser detta i Sverige – gå med i Föreningen för Demokrati och Mänskliga Rättigheter i Nicaragua, NicaDem! Stöd vårt arbete för de politiska fångarna och deras familjer, vårt arbete för att isolera diktaturen och stödja motståndet. Klicka på fliken Bli medlem här ovan för alla detaljer. TACK!